Som avslutning på arbetsveckan tog jag min en promenad. Nu bet kylan i kinderna och mössan var på. Tog på mig skidhanskarna men det var ett misstag. Värmen hålls bara när de håller ett par skidstavar. Drog ut underställets ärm en bit över handen och det blev bättre. Lite vemodigt såg jag de gråbruna omgivningarna. Höstens sprakande röda och gula färger var borta. Naturen har gått in i vila.
Längs skogsvägen gick mina tankar till mitt arbete. Mitt företag hade nu varit aktivt i snart ett år. Ett lärorikt och roligt år med massor av nya upplevelser. Att varje morgon träffa chefen i badrumsspegel. Det är ett positivt pirr som finns i min mage över att vara engagerad i att driva företaget framåt. Inte rädd, men det finns en respekt att kunna vara med och göra skillnad.
Jag har mycket kvar att lära, mycket kvar att utveckla, mycket kvar att pröva på. Fastän dagarna blir kortare och det svarta mörkret lägger blir det varken tyngre eller svårare. "Det är hur man tar det, inte hur man har det" - läste jag någonstans och det stämmer. Jag har ett rikt liv med många nya spännande och inspirerande upplevelser så jag kan summera varje vecka med ett tacksamt leende.
Precis som järnvägsspåret löper tryggt och stabilt framåt så vet jag att jag är på rätt väg. Det kan vika av åt många olika håll, men jag behöver inte veta var och när nu. Utan nu väljer jag att passionerat njuta nu över det som jag kan råda över här. Det viktigaste jag fått med mig under det senaste året är att jag tillåter mig att drömma och jag får göra det jag kan för att nå dit. Det är helt okej!
Har du funderat vart är du på väg?